Orientering bland liemän och yxmördare

När man börjar högstadiet är man i den där mittemellanåldern, man kan döda om man blir kallad barn men man bevisar då också att man inte är i närheten av vuxen. Under några av de första dagarna i årskurs sju skulle vi bli utsläppta i Ulricehamns stadspark för att orientera under en idrottslektion. Problemet var att vi inte kunde orientera, men att vi var alldeles för vuxna för att springa runt på skolgården med en karta i handen, därför stadsparken. Dessutom, tänkte läraren, var det nog bra om de var två och två då förhoppningsvis en i paret har handlingskraft om de går vilse - i en park.

Ena och jag var som Bill och Bull. Tjorven och Madicken. Morötter och ärter. Pommes frites och ketchup. Vi kallades den ena och den andra. En kanske inte alltid lyckad mix, men alltid en mix. Vi gav oss ut i parken med en gemensam karta, irriterades över att inte ses som vuxnare än att målbokstäverna på kartan var inringade med röd markering och väntade mest på att få sluta skoldagen.

Vi joggade in bland träden, följde en stig, klättrade över ett staket och prickade av några kontroller under tiden. Men så kom den, den där kontrollen som enligt kartan är på stället man står, sadistkontrollen som är borta till dess att motsats bevisas av lärare. Men smarta som Ena och jag alltid klassats som slår vi våra kloka huvuden ihop och vänder varandra ryggen.

Där står vi rygg mot rygg för att spana åt varsitt håll efter sadistkontrollen när det plötsligt händer. Ett hjärtskärande skrik och ögonblicket senare ser jag Ena springa förbi mig i en fart jag inte visste var möjlig. Hon skriker, hon springer och jag litar på Ena som den vän hon varit genom alla våra grälprydda år ihop och låter ingen tid gå till spillo.

Vi flyr. Krigt har kommit. Skriken kommer när andningen tillåter. Kvistar slår mot ansiktet. Varenda muskel i kroppen är spänd. Jag springer, flyr från skräcken som anades i Enas vitöga. En massmördare. En lieman redo att avsluta våra 13-åriga liv. Yxor med droppande blod. Varenda mardröms innehåll. Mannen i fönstret kvällen man är ensam hemma. All rädsla samlad i ett. Vi springer.

Vi har dålig kondition och stannar efter att ha skakat av oss all världens monster för åtminstone en liten stund. Både Ena och jag kippar efter andan, men jag måste få veta. Munnen är torr, luften är bristfällig, men jag frågar:
- Ena, vad springer vi för?
Ena insuper luft och svarar:
- Få...
- Va?
- Får.
- Får?
- Får.

Vi sprang för våra liv för att Ena stått öga mot öga med får. Fyrbenta djur med streckkodsögon och krullig, mjuk ull.

Igår flyttade Ena till Göteborg, till en lägenhet hon inte har fått städa än. Till en lägenhet som har värme, fungerande tvättmaskin och annat som vi saknade i Oslo. Men fortfarande till en lägenhet som inte är hemma.

Men det är rätt lugnt för Ena löser allt - så småningom. Och till dess är det faktiskt okej att skrika i falsett och springa för livet.